om_if

Ingeborg Fleming

Ingeborg Fleming av Lais, född 1657, död 1725, var dotter till riksrådet och presidenten, friherre Erik Fleming af Lais och hans andra hustru Christina Cruus av Edeby.

Hon gifte sig 1682 med Frih. Carl Adolf Wrangel af Lindeberg f 1655, student i Uppsala 1665, kornett vid livregementet till häst 1681-1688. Han tillbringade en tid av sitt liv hos drottning Christina i Rom, och levde sedan på sin egendom Gransbo i Säby socken (Tranås) där han avled 1721.

De följande sidorna består av Ingeborg Flemings minnesanteckningar från de händelserika åren 1679-1724. Den lilla anteckningsboken (14 x 12 x 2 cm) i brunt skinnband med ett präglat mönster av blad och blomrankor har vandrat från släktled till släktled och finns nu i min ägo, och därmed har den också blivit renskriven, kommenterad och publicerad på Internet.

Det hade varit roligt att komplettera texten med en bild av Ingeborg Fleming, men för närvarande tillåter Statens Porträttarkivs copyrightregler inte detta. Porträttet visar en mörkhårig kvinna i 25-30-årsåldern. Ansiktet utstrålar lugn och integritet: hög panna, mörka ögon med en något drömsk eller sorgsen blick som inte riktigt möter åskådarens, rak näsa och en aningen "pfalzisk" mun med fylliga läppar och antydan till ett leende som inte helt stämmer med de tankfulla ögonen. Man får intrycket av att hon har sina tankar på annat håll. Porträttet av maken, C.A. Wrangel, är utfört i Ehrenstrahls ateljé och visar en man på knappt 30 år iförd bröstpansar och allongeperuk. Han har ett vänligt och troskyldigt ansiktsuttryck, trubbig näsa och en tunn, blond mustasch. Båda porträtten kan ha tillkommit vid tiden för makarnas bröllop, 1682.

Jag är osäker på vilken väg genom släkten den lilla boken har vandrat, men troligtvis har den gått via släkten Fleming (eller von Rosen) och nått mig via min farfars mor, Sigrid Fleming af Liebelitz, eller via min farmor, Maud von Rosen.

Vad gäller bearbetningen har jag, så långt det varit rimligt, behållit det gamla sättet att skriva, inklusive vacklande ortografi och en del ålderdomliga uttryck, för att inte kraften i språket, tidsstämningen och Ingeborg Flemings personlighet skulle gå förlorad. Fortfarande finns en del oklarheter här och var, som jag hoppas kunna reda ut efterhand. Ingeborg nämner åtskilliga ortsbor vid namn, vilket kan vara givande för släktforskare med speciellt intresse för Säby socken i Småland. De som gör några fynd i texten, och som kan komplettera med närmare information, får gärna höra av sig till mig.

Ingeborg skriver med en relativt stor och schwungfull piktur, som om vintrarna, och mot slutet av hennes levnad, blir ojämnare. Ibland använder hon en liten linjal som stöd när hon skriver. Den lilla boken är ingen dagbok, utan snarare en passagejournal med kortfattade noteringar om bröllop, födelser och dödsfall, ingångna avtal om arrenden, anställningar, små barn som tas om hand o.s.v. Avtal och ärenden som inte längre ska bevakas är överstrukna, men fortfarande läsliga.

Hon skriver också om stora himlatecken som kan tänkas förebåda olyckor i denna ofredstid, särskilt om ett ovanligt kraftigt åskväder den 6 mars 1716 som "...4 timar Widh pas på stog, jorden bäfwade och mången 1000 såm uthe stogo, gretto och jämrade sigh... förmentte att gudz dom woro kommandes". Andra noteringar handlar om pestens härjningar (1800 döda i Säby socken), om dyrtid, missväxt och stora fältslag, och så förstås Karl XII:s död "i det förbannade Nårie", samt viktigare politiska händelser under det stora nordiska kriget och en tid därefter. Hon skriver kortfattat och sakligt. De personliga kommentarerna är få. Ibland avslutas noteringarna med en kort liten bön eller tacksägelse.

Det ska mycket till för att Ingeborg ska sätta sin glädje eller sorg på pränt. Flera av hennes barn dör vid mycket späd ålder. Det noteras varje gång som ett faktum, utan särskilda kommentarer. Hennes oro för de tre vuxna sönerna är säkert stor. Två av dem råkar i krigsfångenskap, men lyckas fly. Då de kommer tillbaka noterar hon att de kommit hem, punkt och slut. Men då det katastrofala inträffar att hennes från kriget lyckligen återkomne son gifter sig och förlorar såväl sin hustru som det nyfödda flickebarnet på en och samma gång, kommer dock sorgen i dagen: "Mig till största sorg, dess ädla siälar fröidas i den Ewiga glädien". När jag själv, 275 år senare, läste de raderna, och den långa, gripande inskriften på den unga moderns och hennes dotters gemensamma kista i Säby kyrkas krypta (återgiven längre fram i texten, vid året 1722) kändes det nästan som om Ingeborg hade stått bredvid mig .

Från ca. 1700 tycks Ingeborg huvudsakligen ha vistas med sin make på Gransbo i Säby socken, Norra Vedbo härad i Småland, där hon verkar ha styrt och ställt med fast hand (som friherrinnor och grevinnor gjort i alla tider, frestas man att säga). Makens göranden och låtanden nämns överhuvudtaget inte. Faktiskt nämns han endast två gånger vid namn i boken - då äktenskapet ingås och då han insjuknar och dör. I övrigt är det "wi": Wi reste från Ståckholm, Wi sende vår fogde, Wi gjorde brölop, Wi hafwer donerat, o.s.v.

Jag hoppas att du som nu kommer att lära känna Ingeborg Fleming och glädjas och sörja med henne, får uppleva samma spänning som jag, då jag första gången mödosamt arbetade mig igenom den lilla boken, och fick ta del av alla dessa människoöden.

OBS!

Släktforskare eller historieintresserade som kan bidra med kompletterande fakta eller synpunkter, eller som har upplysningar att lämna om personer som nämns i texten, är välkomna att göra detta genom att skriva eller skicka epost till mig,

sten @ holtermann . se

Till Ingeborg Flemings anteckningar

Sök i anteckningarna

Översikt

Denna sida uppdaterad 2010-10-29