E P I LOG

Efter återkomsten från fångenskapen i Ryssland blev Adolf Herman major vid livregementet till fot, och 1717 major vid en grenadjärbataljon, major vid sluproddarregementet, och major vid västra skånska infanteriregementet (samtliga tre utnämningar samma år). Efter hustruns död förblev han ogift och avled 1746.

Återvände från England 1714, då han inte kunnat få ut sin lön. Vinner Karl XII:s förtroende och medföljer Görtz som sekreterare till fredskongressen på Åland 1718. Samma år utses han till lagman och ordningsman i Skaraborgs län. Två år senare kallas han till den centrala förvaltningen som kansliråd, där han gör ett så gott arbete att Arvid Horn försöker förhindra hans befordran till annan tjänst. Han blir dock landshövding i Skaraborgs län 1727, i Närkes och Värmlands län 1729, riksråd 1739. Väljs till ledamot i sekreta utskottet 1719, 1720, 1723, 1727 och 1731. 1743 ledamot av Vetenskapsakademien. Begär avsked från riksrådsämbetet 1743, men ombeds av ständerna att stanna kvar och nedlägger ämbetet först året därpå. Undanber sig Serafimerorden 1748.

"Under hela sin politiska bana finner man … Eric Wrangel arbeta för en bestämt fredlig politik med främsta mål att utåt utjämna misstron mot de forna fienderna och inåt till utjämnandet av de mer och mer tilltagande partimotsättningarna." ………….. "Mot sin vilja blev slutligen Eric Wrangel 1739 utnämnd till riksråd. Hans bestämda motstånd till utnämningen till en så hedrande post, synes främst haft sin orsak i den om sin heder så ömtålige mannens ovilja mot det dåtida politisk livet i allmänhet, samtidigt som han av hälsoskäl kände sig svårligen kunna sköta en så krävande befattning" ... "Redan 1751 dog hans kära hustru Elisabeth von Rosen efter ett 31-årigt äktenskap. Samtidigt förorsakade hans tvänne äldsta barn, lagmannen Eric och dottern Ingeborg, den gamle ärekäre mannen upprepade bekymmer. Deras olyckor grep honom djupt, och det var för en hårt prövad man, som graven öppnades, då Eric Wrangel, den 18 januari 1765 avled på Lagnö." (Acta Wrangeliana, Nr.2, 1928).

Erik Wrangel skrev ett antal skrifter och skådespel, bl.a. Phædri fabler i svenska rim öfversatte, Fröken Snöhvits tragædia, Torilla eller Regner och Svanvhvita tragædia, Missförståndet i kärleken; en commoedie. Han var också initiativtagare till exploateringen av marmorfyndigheterna i Kolmården.

I Statens porträttarkiv finns ett fascinerande porträtt av Erik Wrangel. Den svart/vita fotokopia jag har visar honom i 30-35-årsåldern, iförd allongeperuk med naturligt fallande lockar som dekorativt ringlar sig ned över axlarna. Skjortan frimodigt öppen i halsen, kroppen i halvprofil, avspänd hållning, men ansiktet nästan demonstrativt vridet mot betraktaren. Ljuset faller in snett från vänster så att det träffar det vänstra ansiktspartiet, där man lägger märke till en utbredd pigmentförändring på kinden, medan högra delen av ansiktet ligger i halvskugga. De (troligen) gråa ögonen har en intelligent, lugnt distanserad eller värderande, nedåtriktad blick under lätt sänkta ögonlock. Ansiktsuttrycket utstrålar intelligens parad med självtillit, sensibilitet och — sinnlighet. Det är bilden av en renässansmänniska, men utan det machiavelliska draget, och med tonvikt på människa. Ett rörligt intellekt, en encyclopedist. Ett porträtt i upplysningens anda, något som ytterligare understryks av den märkliga klärobskyrstämningen. Det är kanske ingen tillfällighet att Erik Wrangels porträtt starkt påminner om ett annat, nämligen ett av den engelske moral sense-filosofen Shaftesbury. Dennes tankar om ett moraliskt sinne och att verka för helhetens bästa kan Erik ha kommit i kontakt med, och tagit till sig, under sin tid i London. Om man antar att Erik velat verka i Shaftesburys anda är det lätt att förstå hans irritation och leda över sin samtids småsinta partipolitiska stridigheter och äventyrliga utrikespolitik.

Erik f 1721, student i Uppsala, hovjunkare 1738, kanslijunkare 1740, vice kammarherre 1743, kommissionssekreterare i C.G. Tessins ambassad till Danmark 1743 samt lagman i Gotland 1749. Erik Wrangel var "en betydande favorit hos drottning Lovisa Ulrika och en stor man i mösspartiet vid 1755 års riksdag". Han var den egentlige iscensättaren av revolutionsförsöket 1756 och fick, sedan detta misslyckats, fly till Kristiania i Norge. Utgav där under pseudonymen J. Swedenschöld en smädeskrift (Swea Rickes tillstånd), dömdes samma år till att mista liv, ära och gods om han åter beträdde rikets gränser.

Efter flykten ur dansk fångenskap 1717 befordrad till sekundlöjtnant vid Upplands tremänningskavalleriregemente. Premiärlöjtnant 1718 och ryttmästares avsked 1719. Död 1752 på Gransbo. Gift första gången med Juliana von Rosen f 1691, d 1731, andra gången med friherrinnan Anna Beata Sparre f 1693, död 1763.

Fredrik Otto, 1720-1762, lagman

Ingeborg Catharina, 1721-1808, gift 1754 med med lagmannen Johan Christoffer Hasenkampff f 1724

Axel Herman, 1722-1753. student i Uppsala. Död under en resa i Italien. Ogift.

Anna Juliana, 1727-1801, gift 1754 med kaptenen Johan Gustaf Ulfvenklou f 1722, d 1762.

Elisabet, 1730-1767, gift 1754 m kyrkoherden i Åby och Ödeshögs församlingars stift, Jöns Meurling i hans andra gifte.

Anna Ebba, 1734-1794, gift 1753 med generallöjtnanten Carl Mauritz Aminoff, f. 1728

Charlotta Beata, 1735-1830, gift 1753 med överstelöjtnanten Carl Fredrik Gyllenhammar, från vilken hon skilde sig 1767.

Till översikt

Lämna synpunkter!

Om Ingeborg Flemings anteckningsbok

 Denna sida uppdaterad 1999-03-30

(C) Sten R. Holtermann   2001